Det har hänt mycket i mitt liv under de här två åren. Förutom att jag för första gången i mitt liv plockat kantareller, det vill säga riktiga gula kantareller, (för trattkantareller räknas inte oavsett vad vissa personer envist hävdar) har jag även gift mig och ska inom kort bli pappa.

Framför allt har jag blivit mycket klokare. Man lär sig väldigt mycket av att resa och man träffar mycket folk.Vissa svischar bara förbi samtidigt som andra lämnar mer bestående intryck.

Några av de som mer tillhör den senare kategorin var pojken som inte kan ha varit mer än 8 år gammal men lät som en vuxen. Han hade en förälder som bodde i Göteborg och en i Karlstad och hade därför pendlat mellan orterna så långt han kunde minnas.

Han berättade om en av hans helgturer den föregående sommaren då någon kastat sig framför tåget. Han redogjorde detaljerat över hur det hela gått till. Efter att han berättat färdigt sin historia frågade jag honom om han inte tyckte att det var otäckt att vara med om något sådant. Hans svar var inte direkt det man väntar sig från en 8-åring. Han ryckte lite lätt på axlarna, tittade ut genom fönstret, och sa att det var nog värst för lokföraren. Det kändes som något han kommit fram till själv och inte som någon förnumstig klyscha som hans föräldrar tutat i honom.

En annan roligt figur var ”affärsmannen i Öxnered”. Även han en ung pojke som knappt nått tonåren men som redan var en slipad affärsman. Det var under förra sommaren då banverket höll på med banarbete mellan Göteborg och Trollhättan som den lilla stationen i Öxnered helt plötligt blev ett obligatoriskt mellanstopp mellan Karlstad och Göteborg. Efter andra veckan av banarbete dök killen upp med en cykelkärra full med läsk och godis som han sålde till resenärerna som stod i den gassande solen och väntade på det anslutande tåget till Göteborg.

Det har dock inte alltid varit en angenäm upplevelse att flänga fram och tillbaka genom Sverige varje vecka. Värst har det varit de helger som jag varit tvungen att stanna i Skåne på grund av jobbet  och därför inte fått komma hem på två, men även ibland tre och fyra veckor.

Nu är det i alla fall över även om det inte känns helt lätt att lämna Åmål. Jag gillar staden och jag kommer att sakna våra vänner där samt den dalslänska sensommaren som är, med få undantag, den vackraste i Sverige.

Hursomhelst är det här det sista inlägget jag skriver på den här bloggen då den, i högsta grad, varit en del av resan. Jag kanske skriver i någon annan blogg i framtiden eller är aktiv i någon annan form men det får framtiden utvisa.

Adjö,

Björn

Ett exempel är Institutet mot mutor som för utomstående framstår som en statlig institution men i själva verket är en organisation som är skapad och finansierad av Svenskt Näringsliv för att, när så behövs, användas som en lobbying-organisation för borgarna.

En annan är Centrum för rättvisa även den skapad och ursprungligen finansierad av SN. Idag har Regeringen bestämt att man ska förbjuda könskvoteringen på svenska högskolor och universitet och givetvis använder man Centrum för rättvisa som ett alibi för att avskaffa ambitionen om lika representation av könen inom yrken så som ingenjörer, läkare, psykologer, veterinärer mfl.

Detta är inte bara ett smutsigt och ohederligt sätt att föra politisk kampanj på det är dessutom ett hot mot demokratin.

Det låter väl fint att Centrum för rättvisa så hårt driver kampanj för jämställdhet på våra lärosäten men det är ganska intressant att de inte är ett dugg intresserade av lika representation i bolagsstyrelser. I deras egen styrelse som består av 8 ledamöter finner man endast en kvinna och ingen med utomeuropeisk bakgrund, vilket ju är ganska lustigt då det är just denna grupp som blir mest diskriminerad i samhället.

Vad skulle hända om någon skulle ifrågasätta Regeringens beslut att förbjuda positiv särbehandling på universitet och högskolor?

Svenska folket är för jämställdhet därför behöver regeringen en rökridå för att genomföra en politik som ger motsatsen.

Hade media gjort hemläxan så kanske granskningen mot Svenskt Näringlivs underorgansiationer varit mer kritiskt granskande och inte så oerhört blåögd som den faktiskt är.

AB

Det finns inga argument som håller för att motivera helgens slaktfest på den svenska vargen. Det är löjligt att hävda att man gör det ”för vargens bästa” och att hänvisa till inavel när flera svenska hundraser är så sönderavlade att det är tveksamt om det borde vara tillåtet fortsätta bedriva avel på dem är patetiskt.

Har man en ambition att hålla vargstammen nere på så låg nivå som 210 djur så kommer man aldrig att komma bort från inavel. Dessutom, hade man menat allvar med att stärka stammen genom att skjuta av de vargar som var svaga så hade man inte beviljat licens till 12000 jägare!

Det andra argumentet som jägarlobbyn använder är att vargen ger sig på tamboskap och kan i värsta fall ge sig på människor.

Det finns inget reelt hot mot människor från varg idag. senast någon i Sverige blev dödad av en varg var 1821 och den vargen var uppfödd i fångenskap. För boskapsägare finns det stängsel som håller vargen borta.

Inget av argumenten håller alltså. Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och svenska rovdjursföreningen, som jag anser väger mycket tungt i sammanhanget, har alla kommit med svidande kritik över hur riksdagen har hanterat ärendet.

Jag, efter att ha lyssnat på argumenten från regerings- såväl som oppositionspartierna, tror att man i riksdagen har begått samma misstag som man gjorde med IPRED. Man fattade beslut om något vars fulla vidd man inte begrep sig på.

Under hösten har flera tidningar, debattprogram och privatpersoner på bloggar ventlierat samma argument:  -Jag är inte rasist, men… invandringen är ett problem. Det resonemanget gör mig direkt orolig därför att man då skyller fel problem på fel orsaker. Oftast beror sådana resonemang på okunskap, otrygghet och rädsla.

Men det är när organisationer omvandlar rädslan och otryggheten till hat genom att utnyttja människors okunskap som otäcka resonemang blir rent farliga.

Som politiskt anställd tar jag då och då emot samtal från allmänheten där personen i andra ändan har klart främlingsfientliga åsikter. Jag vet igentligen inte varför de ringer till socialdemokraterna för att få ut sin frustration men det är kanske så att många fortfarande associerar partiet med makten.

Det som gör mig beklämd under dessa samtal är att personerna som ringer allt som oftast utrycker sig på samma sätt. Till en början är de nästan alltid arga eller frustrerade men när de fått skälla av sig det mesta dyker ofta en annan bild fram. Då visar det sig att personen jag sitter och pratar med i allmänhet är olycklig och känner inte alls igen sig i den glättiga bild av medelklassvardagen som målas upp i TV4 och Sveriges Television.

Det är också där vi når pudelns kärna.

”Invandringsproblematiken” i Sverige har inte ett dugg att göra med att invandrarna inte kan integrera sig med oss. Problemet är att medelklassen inte har ett dugg lust att integrera sig med invandrarna. Det är därför som Tv4-konsumerande intellektuella medelklassmänniskor kan anta en lika polariserad syn på invandringspolitiken som Sverigedemokraterna, fast på andra hållet.

Medelklassens svar är istället att de människor som ligger på  samma, eller trax över,  inkomstnivå som många invandrare ska integrera sig. Så länge Hossein, Fatima, Jerry och Jeanette håller sig i förorten kan medelklassen känna sig trygg och peka finger mot alla som inte får ta del av folkhemsdrömmen.

Det är också så jag försöker att prata med de som ringer. Klassklyftorna ökar och därför ökar också främlingsfientligheten. När en grupp i samhället tvingas att betala barnens julklappar med SMS-lån som de inte har någon aning om hur man ska kunna betala tillbaka växer också frustrationen. Då är det inte speciellt svårt för personer som Jimmy Åkesson och Björn Söder att få gehör för sina åsikter.

Keynes är mannen till höger

Ska man utgå från historiska erfarenheter så är människors tolerans mot andra människor nära sammankopplad med trygghet och välfärd. När jag läste ekonomisk historia på Universitetet minns jag hur vår föreläsare berättade om konflikten som uppstod bland de allierade när Tyskland ålades krigsskadesstånd efter första världskriget.

Konflikten stod mellan John Maynard Keynes på ena sidan och USA:s president Calvin Coolidge på den andra. Storbritannien som ville avskriva Tysklands skulder var förhindrade till det eftersom att USA krävde tillbaka de pengar som Storbritannien lånat av dem under kriget.

Keynes menade att USA:s hårdnackade attityd skulle leda till en katastrof och Keynes fick rätt. Många menar idag att om man hade använt sig av samma taktik för att uppnå fred efter första världskriget som man gjorde efter det andra världskriget så hade Hitler aldrig kommit till makten till att börja med.

Jag tror att det finns en sanning att finna i Historien. Mycket av den problematik som finns i samhället hade kunnat unvikas om medelklassen hade tillämpat mindre egoism och mer solidaritet.

Marshallplanen var, även om många på vänsterkanten anser att det var USA:s sätt att köpa västeuropa, en gigantisk solidaritetsapparat som skapade det välstånd vi känner idag. Det är genom stimulering av efterfrågan som de stora landvinningarna uppstår, vilket också Keynes menade.

Lösningen på invandringsproblemet i Sverige är inte at medelklassen roffar åt sig allt och låter de andra få dela på smulorna som blir över. Lösningen är att skapa ett samhälle som är starkt nog att ge alla ett lyckligt liv.

Det säger sig självt, stimulerar man efterfrågan hos alla samhällsgrupper får man större effekter än om man bara gör det hos en samhällsgrupp.

Frustrationen och rädslan hos de som inte känner att de får delta i samhället kan vändas till livsglädje och trygghet men då måste man också inse att hatet och främlingsfientligheten kan bara bekämpas med välfärd.

Jag är innehavare av ett årskort på SJ. Det årskortet kostar mig 35000 om året eller drygt 2900 kr i månaden. I den underbara resans begynnelse kunde jag åka till mitt arbete med samma kort och därför drabbades jag inte fullt så hårt av pendlingkostnaderna. Jag menar, visserligen betalade jag 2000 kr mer i månaden än mina kollegor men det var ändå ganska okej. Det var ju förstås innan de högfärdiga figurerna på SJs upphandlingsavdelning lade ett så dåligt bud på Öresundstrågen att man förlorade hela skiten till Danska DSB.

Jag har som sagt ganska länge varit bitter över att SJ hux-flux höjde mina månadskostnader med 1000 spänn utan någon som helst kompensation.

Min bitterhet har dock lagt sig med tiden då SJ faktiskt har visat sina proffsiga sidor när Banverket, nu i snart ett halvår, byggt ut sträckan mellan Göteborg och Trollhättan till dubbelspår.

SJ har skött det galant med ersättningsbussar och tålmodig personal. Det har flutit på så bra att även denna skånepågs sår haft en chans att läka.

Tills nu. SJ har i sin stora visdom bestämt att om man har en anslutande förbindelse inom 15 minuter från det att tåget anländer så träder SJs resegaranti in. So far so good. Men när glappet mellan SJs extrabussar mellan Trollhättan och Göteborg anländer i Göteborg 12 minuter innan SJs sista InterCity-tåg till Malmö avgår och denna glada resenär vänder sig till SJs kundtjänst för besked rivs allt upp igen.

All ilska och frustration som jag någonsin känt för SJ passerar i revy.

Jag skyller dock inte det på SJ. Det är inte SJs fel att någon hittade på den ljusa idén att sälja ut svenska folkets järnvägar till människor som är mer intresserade av att tjäna pengar än att tillhandahålla en, för många samhällsmedborgare, livsnödvändig service.

Jag hade önskat att man någon gång satte människornas behov i centrum.

Jag har aldrig bett om att få välja vilket el-bolag jag ska låta lura mig på pengar genom krångliga räkningar som ingen begriper. Jag har heller aldrig bett om att ha en mobiltelefon som det bara går att ringa med i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag vill ha en telefon som man kan ringa överallt med.

Jag har inte bett om att få sitta och oroa mig över min framtida pension och jag har definitivt inte bett om att all kollektivtrafik ska opereras av amatörer som byts ut vart femte år lagom till att de lärt sig hur allt ska funka.

Varför är det helt plötsligt den offentliga sektorns uppgift att hitta på marknader åt näringslivet att exploatera?

Jag menar, vem tar egentligen ”Staten ska inte äga bilföretag”-argumentet på allvar. Om det nu är så att Regeringen inte tror att staten klarar att temporärt undsätta privata företag utan att besudla dem med ”offentligt sosseägande” varför kom man då springande med skottkärror med pengar för att rädda Carnegie när det föll i början av krisen?

Nej problemet är att man inte har frågat sig varför GM behöll ett SAAB som visat röda siffror i boksluten de senaste 20 åren. Man bör alltså ifrågasätta var Regeringen får sina dogmer ifrån. Att döma av argumenten så låter det som något som skulle kunna kokats fram på någon av näringslivets skvallertidningar Dagens Industris eller Veckans Affärers redaktioner. Som vanligt har den Svenska ekonomijournalist-kåren, som ju inte direkt är känd för sina djuplodande analyser och briljanta resonemang, skapat en slags hänt-i-veckan-reportage som snackat ner flera svenska företag som till exempel SAAB.

Missförstå mig inte nu. Jag är inte heller någon stor förespråkare för SAAB men jag kan tillräckligt mycket om ekonomi för att veta att fordonsklustret där SAAB och Volvo utgör ett epicentrum är viktigare för Svensk ekonomi och Sverige som nation än möjligheten att bli ett stort världsledande bilmärke.

Det är jobben som är det intressanta och möjligheten att utveckla bilar i Sverige även i framtiden inte huruvida bilarna kommer att bära SAABs logotyp eller inte.

Det har inte Regeringen i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet begripit…förrän nu det vill säga. Nu när alla reträttvägar är avskurna.

I och med att Regeringen har vägrat SAAB de garantier som andra länder givit sina bilproducerade företag ger man också intrycket av att Svensk bilindustri är i särklass usel. Som grädde på moset har dessutom Maud vid flera tillfällen snackat ner SAAB i media.

Nu när SAAB med nästan all säkerhet kommer att gå i konkurs kommer det att få efterverkningar på Regeringen. Alla de tusentals arbetare som kommer att bli arbetslösa kommer att utlösa en debatt som kommer att bli tuff för Maud Olofsson. Hon kan inte själv avgå då det skulle skjuta Centerpartiet i sank så frågan är vem som kommer att bli syndabocken. Ska man tro Norra Skånes tidningars centerpartistiska chefredaktör som i Studio Ett häromdagen blev utfrågad om Mauds fadäser så kommer Centerpartiets partisekreterare att få gå.

Lite långsökt tycker jag, Men någon måste ju ta ansvar för den illa skötta SAAB-affären, lögnerna kring Vattefall-affären och Centerns svek i FRA-frågan.

Vad finns det för belägg för att det förhåller sig så?, konkurrensförespråkarna brukar visa på enskilda exempel där konkurrens faktiskt pressat priserna och höjt kvaliteten. Det som man då oftast glömmer är att summan av lasterna faktiskt är konstant.

Ta ”konkurrensen” på järnvägen till exempel. Före det att SJ förlorade upphandlingen om Öresundstågen hade SJ kontroll över avgångarna. Tidtabellen kunde då sättas efter att skapa en så hög turtäthet som möjligt. Bra för resenärerna alltså. I dag när både SJ och DSB-first kör på samma sträcka så planerar de sina avgångar att hamna så nära varandra som möjligt.

Effekten har blivit, stort sett, att SJs avgångar ligger samtidigt som DSBs. Det innebär, i bästa fall, ingen förändring för resenärerna men i de flesta fall en försämring. Åker man tåg regelbundet behöver man flera olika pendlarkort för olika resor och åker man på biljett kan man förvisso än så länge köpa en biljett för hela resan men man har inte speciellt många fler avgångstider att välja mellan.

Jag har personligen upplevt ett år med SJ som entreprenör och ett år med DSB och skillnaden är mycket stor. Jag upplever det som ett stort kliv tillbaka i tiden. Nu kommer det dock att bli ännu värre när Regeringen planerar att totalt privatistera kollektivtrafiken.

De som tycker om att gräva i järnvägens historia vet också att järnvägen från början var till ganska stor omfattning privatägd. Förstatligandet av järnvägen var ganska smärtfri process då nästan samtliga järnvägar i Sverige gick med förlust. Poängen är att det nästan alltid är helheten som räknas när konsumenten gör sitt val. När järnvägen gick omkull förra gången så var det inte för att det fanns för lite konkurrens. Det var snarare så att det var krångligare att resa med tåg om man jämför med att köra bil. Konkurrens i det lilla blir en belastning i det stora, helt enkelt. Samma princip kan man lyfta in i både vården och skolans värld.

Det som gör att så många politiker och samhällsdebattörer tror på ”konkurrensutsättningar” tror jag beror på att man begår misstaget att  bedöma äpplen utifrån de kriterier som definierar päron.

Givetvis har verksamhet i offentlig regi brister, den tydligaste är ineffektivitet. Men det privata har, även det, brister som ligger i en benägenhet att omallokera resurser från dem som har störst behov av resurserna till dem som är beredd att betala mest för de samma.

Rent ekonomiskt sett går det inte att få både och. Det går inte att få effektivitetsvinsterna från den privata sidan utan samtidigt göra avkall på den incitamentsstruktur som är motorn i alla privata företag.

Det finns alltså ett egenvärde i att mycket av den offentligt finansierade verksamheten inte bedrivs i privat regi. Eller för att vara mer konkret. Kan det inte uppstå perfekt konkurrens på en marknad så ska den inte heller vara privat.

Jag tycker att hela diskussionen är ganska besynnerlig. Det råder någon slags omvänd bevisbörda i frågan. Privatiseringar av den storleken som borgarna i allmänhet och moderaterna i synnerhet har forcerat fram i snart varje kommun och landsting i Sverige har aldrig förr inträffat i något annat land.

Det finns ingenting som säger att välfärdstjänster utförda av företagen är bättre än motsvarande tjänster utförda av kommun eller landsting. Snarare finns det mycket som talar för motsatsen. Utan offentliga utförare hade det överhuvudtaget inte funnits en privat välfärdssektor att tala om.

Nu säger jag inte att det inte finns några som helst fördelar med att driva verksamhet genom avtal med privata utförare. Det finns till exempel incitamentsstrukturer i privata företag som möjliggör effektivitetsvinster som de offentliga saknar. Men det är nog också den enda fördelen jag kan komma på.

Det privata kan helt enkelt bedriva samma verksamhet till ett lägre pris. Tyvärr är det ju allt som oftast så att den effektivitetsvinsten tillfaller aktieägarna och kommer aldrig kommunen eller landstinget till del. Det enda sättet för kommunen eller landstinget som köpt tjänsten av det privata företaget kan få någon del av vinsten är genom att på förhand räkna ut hur mycket företaget som vinner upphandlingen kommer att kunna effektivisera verksamheten och sedan sätta priset därefter.

Ungefär på samma sätt som man satte pris på varor och tjänster i forna Sovjetblocket. Kort sagt, det var helt enkelt en tjänsteman som satt och räknade ut vad respektive vara eller tjänst fick kosta under en viss förutbestämd period.

Är detta något positivt?!

Vi bör ta oss, vi medborgare i det här landet alltså, en ordentlig funderare på vad det är som är så himla förträffligt med att privatisera vård, skola och omsorg.

Det finns inga ekonomiska argument för att privatisera och det finns synnerligen inga demokratiska argument för det. Så vilka argument finns det egentligen?

Visserligen kan det verka lite konspiratoriskt men jag får känslan av att de i första hand försöker skada partiet genom attacker mot vår partiledare och vår känsligaste punkt, Stockholm, men faktiskt även, i andra hand, erbjuda en försoningens björnkram.

Jag tror att det finns ett hopp om att socialdemokratin ska vridas till höger på det sätt som skett med vår ekonomiska politik under en ganska lång tid. I så fall skulle det ske som en del i en tvåstegsprocess där vi först accepterat den borgerliga synen på ekonomin och den ekonomiska utvecklingen för att sedan, som en skadeskjuten älg, tvingas in i den allmänborgerliga follan för att tillslut förblöda till döds.

De borgerliga partierna, med stor draghjälp från borgerlig dagspress, har länge försökt att positionera nyliberalism och egoism som något positivt samtidigt som socialdemokrati och solidaritet har fått stå för något negativt.

Det har inte varit speciellt svårt för dem att lyckas med den bedriften då östblockets fall på åttiotalet gjorde socialism otroligt omodern. Socialdemokratin, som inte alls stod för den typen av socialism som fanns i det forna östblocket, gjordes helt enkelt ”guilty by association” och tvingades att ta avstånd från sin egen ideologi för att markera, såsom vi alltid gjort, en handfast kamp emot kommunismen.

I hela efterspelet under nittiotalet kunde därför högern göra stora inbrytningar på socialdemokratisk mark därför att vi var rädda för att utveckla den välfärdsstat som vi själva hade byggt upp.

Jag hoppas att vi kan hitta en egen väg som vi kan hålla fast vid, vara stolta över och utveckla tillsammans och för en gång skull lämna den neoklassiska nationalekonomin på historiens avskrädeshög där den hör hemma.

De som har skrivit rapporten har gjort ett mycket bra jobb vilket också mynnat ut i en klartänkt analys över de utmaningar som partiet står inför. Rapporten finns tillgänglig här.

Om man inte inser stundens allvar står socialdemokratin inför en dyster framtid och därför behöver också våra analyser våga ifrågasätta vår politik och då tänker jag främst på vår ekonomiska politik.

Jag hade dock önskat att rapporten kompletterades med en mer ingående analys av varje delområde rapporten berör. Ser man den däremot som ett slags ”Showcase” över socialdemokratins utmaningar och problem är rapporten fullständigt lysande.