Många är de kommunpolitiker i Sverige som talar sig varma för ökad konkurrens. Konkurrens har blivit ett uttryck i den politiska världen som antagit närmast religiösa proportioner. Kommunal verksamhet har sålts ut, eller konkurrensutsatts, inte för att den inte fungerar utan snarare för att man tror att konkurrens kommer att medföra högre kvalitet till ett lägre pris.
Vad finns det för belägg för att det förhåller sig så?, konkurrensförespråkarna brukar visa på enskilda exempel där konkurrens faktiskt pressat priserna och höjt kvaliteten. Det som man då oftast glömmer är att summan av lasterna faktiskt är konstant.
Ta ”konkurrensen” på järnvägen till exempel. Före det att SJ förlorade upphandlingen om Öresundstågen hade SJ kontroll över avgångarna. Tidtabellen kunde då sättas efter att skapa en så hög turtäthet som möjligt. Bra för resenärerna alltså. I dag när både SJ och DSB-first kör på samma sträcka så planerar de sina avgångar att hamna så nära varandra som möjligt.
Effekten har blivit, stort sett, att SJs avgångar ligger samtidigt som DSBs. Det innebär, i bästa fall, ingen förändring för resenärerna men i de flesta fall en försämring. Åker man tåg regelbundet behöver man flera olika pendlarkort för olika resor och åker man på biljett kan man förvisso än så länge köpa en biljett för hela resan men man har inte speciellt många fler avgångstider att välja mellan.
Jag har personligen upplevt ett år med SJ som entreprenör och ett år med DSB och skillnaden är mycket stor. Jag upplever det som ett stort kliv tillbaka i tiden. Nu kommer det dock att bli ännu värre när Regeringen planerar att totalt privatistera kollektivtrafiken.
De som tycker om att gräva i järnvägens historia vet också att järnvägen från början var till ganska stor omfattning privatägd. Förstatligandet av järnvägen var ganska smärtfri process då nästan samtliga järnvägar i Sverige gick med förlust. Poängen är att det nästan alltid är helheten som räknas när konsumenten gör sitt val. När järnvägen gick omkull förra gången så var det inte för att det fanns för lite konkurrens. Det var snarare så att det var krångligare att resa med tåg om man jämför med att köra bil. Konkurrens i det lilla blir en belastning i det stora, helt enkelt. Samma princip kan man lyfta in i både vården och skolans värld.
Det som gör att så många politiker och samhällsdebattörer tror på ”konkurrensutsättningar” tror jag beror på att man begår misstaget att bedöma äpplen utifrån de kriterier som definierar päron.
Givetvis har verksamhet i offentlig regi brister, den tydligaste är ineffektivitet. Men det privata har, även det, brister som ligger i en benägenhet att omallokera resurser från dem som har störst behov av resurserna till dem som är beredd att betala mest för de samma.
Rent ekonomiskt sett går det inte att få både och. Det går inte att få effektivitetsvinsterna från den privata sidan utan samtidigt göra avkall på den incitamentsstruktur som är motorn i alla privata företag.
Det finns alltså ett egenvärde i att mycket av den offentligt finansierade verksamheten inte bedrivs i privat regi. Eller för att vara mer konkret. Kan det inte uppstå perfekt konkurrens på en marknad så ska den inte heller vara privat.

