Hatet och främlingsfientligheten kan bara bekämpas med välfärd

För mig är yttrandefriheten förutsättningen för det fria samhälle som jag vill leva i. Det är därför det känns så tungt att se andra använda samma yttrandefrihet för att försöka skapa opinion för åsikter som jag tycker är förfärliga.

Under hösten har flera tidningar, debattprogram och privatpersoner på bloggar ventlierat samma argument:  -Jag är inte rasist, men… invandringen är ett problem. Det resonemanget gör mig direkt orolig därför att man då skyller fel problem på fel orsaker. Oftast beror sådana resonemang på okunskap, otrygghet och rädsla.

Men det är när organisationer omvandlar rädslan och otryggheten till hat genom att utnyttja människors okunskap som otäcka resonemang blir rent farliga.

Som politiskt anställd tar jag då och då emot samtal från allmänheten där personen i andra ändan har klart främlingsfientliga åsikter. Jag vet igentligen inte varför de ringer till socialdemokraterna för att få ut sin frustration men det är kanske så att många fortfarande associerar partiet med makten.

Det som gör mig beklämd under dessa samtal är att personerna som ringer allt som oftast utrycker sig på samma sätt. Till en början är de nästan alltid arga eller frustrerade men när de fått skälla av sig det mesta dyker ofta en annan bild fram. Då visar det sig att personen jag sitter och pratar med i allmänhet är olycklig och känner inte alls igen sig i den glättiga bild av medelklassvardagen som målas upp i TV4 och Sveriges Television.

Det är också där vi når pudelns kärna.

”Invandringsproblematiken” i Sverige har inte ett dugg att göra med att invandrarna inte kan integrera sig med oss. Problemet är att medelklassen inte har ett dugg lust att integrera sig med invandrarna. Det är därför som Tv4-konsumerande intellektuella medelklassmänniskor kan anta en lika polariserad syn på invandringspolitiken som Sverigedemokraterna, fast på andra hållet.

Medelklassens svar är istället att de människor som ligger på  samma, eller trax över,  inkomstnivå som många invandrare ska integrera sig. Så länge Hossein, Fatima, Jerry och Jeanette håller sig i förorten kan medelklassen känna sig trygg och peka finger mot alla som inte får ta del av folkhemsdrömmen.

Det är också så jag försöker att prata med de som ringer. Klassklyftorna ökar och därför ökar också främlingsfientligheten. När en grupp i samhället tvingas att betala barnens julklappar med SMS-lån som de inte har någon aning om hur man ska kunna betala tillbaka växer också frustrationen. Då är det inte speciellt svårt för personer som Jimmy Åkesson och Björn Söder att få gehör för sina åsikter.

Keynes är mannen till höger

Ska man utgå från historiska erfarenheter så är människors tolerans mot andra människor nära sammankopplad med trygghet och välfärd. När jag läste ekonomisk historia på Universitetet minns jag hur vår föreläsare berättade om konflikten som uppstod bland de allierade när Tyskland ålades krigsskadesstånd efter första världskriget.

Konflikten stod mellan John Maynard Keynes på ena sidan och USA:s president Calvin Coolidge på den andra. Storbritannien som ville avskriva Tysklands skulder var förhindrade till det eftersom att USA krävde tillbaka de pengar som Storbritannien lånat av dem under kriget.

Keynes menade att USA:s hårdnackade attityd skulle leda till en katastrof och Keynes fick rätt. Många menar idag att om man hade använt sig av samma taktik för att uppnå fred efter första världskriget som man gjorde efter det andra världskriget så hade Hitler aldrig kommit till makten till att börja med.

Jag tror att det finns en sanning att finna i Historien. Mycket av den problematik som finns i samhället hade kunnat unvikas om medelklassen hade tillämpat mindre egoism och mer solidaritet.

Marshallplanen var, även om många på vänsterkanten anser att det var USA:s sätt att köpa västeuropa, en gigantisk solidaritetsapparat som skapade det välstånd vi känner idag. Det är genom stimulering av efterfrågan som de stora landvinningarna uppstår, vilket också Keynes menade.

Lösningen på invandringsproblemet i Sverige är inte at medelklassen roffar åt sig allt och låter de andra få dela på smulorna som blir över. Lösningen är att skapa ett samhälle som är starkt nog att ge alla ett lyckligt liv.

Det säger sig självt, stimulerar man efterfrågan hos alla samhällsgrupper får man större effekter än om man bara gör det hos en samhällsgrupp.

Frustrationen och rädslan hos de som inte känner att de får delta i samhället kan vändas till livsglädje och trygghet men då måste man också inse att hatet och främlingsfientligheten kan bara bekämpas med välfärd.

Statens Järnvägar eller Satans Järnvägar?

Den underbara resan känns inte fullt så underbar idag. SJ, detta bolag som jag har en hatkärlek till, gjorde mig gruvligt besviken.

Jag är innehavare av ett årskort på SJ. Det årskortet kostar mig 35000 om året eller drygt 2900 kr i månaden. I den underbara resans begynnelse kunde jag åka till mitt arbete med samma kort och därför drabbades jag inte fullt så hårt av pendlingkostnaderna. Jag menar, visserligen betalade jag 2000 kr mer i månaden än mina kollegor men det var ändå ganska okej. Det var ju förstås innan de högfärdiga figurerna på SJs upphandlingsavdelning lade ett så dåligt bud på Öresundstrågen att man förlorade hela skiten till Danska DSB.

Jag har som sagt ganska länge varit bitter över att SJ hux-flux höjde mina månadskostnader med 1000 spänn utan någon som helst kompensation.

Min bitterhet har dock lagt sig med tiden då SJ faktiskt har visat sina proffsiga sidor när Banverket, nu i snart ett halvår, byggt ut sträckan mellan Göteborg och Trollhättan till dubbelspår.

SJ har skött det galant med ersättningsbussar och tålmodig personal. Det har flutit på så bra att även denna skånepågs sår haft en chans att läka.

Tills nu. SJ har i sin stora visdom bestämt att om man har en anslutande förbindelse inom 15 minuter från det att tåget anländer så träder SJs resegaranti in. So far so good. Men när glappet mellan SJs extrabussar mellan Trollhättan och Göteborg anländer i Göteborg 12 minuter innan SJs sista InterCity-tåg till Malmö avgår och denna glada resenär vänder sig till SJs kundtjänst för besked rivs allt upp igen.

All ilska och frustration som jag någonsin känt för SJ passerar i revy.

Jag skyller dock inte det på SJ. Det är inte SJs fel att någon hittade på den ljusa idén att sälja ut svenska folkets järnvägar till människor som är mer intresserade av att tjäna pengar än att tillhandahålla en, för många samhällsmedborgare, livsnödvändig service.

Jag hade önskat att man någon gång satte människornas behov i centrum.

Jag har aldrig bett om att få välja vilket el-bolag jag ska låta lura mig på pengar genom krångliga räkningar som ingen begriper. Jag har heller aldrig bett om att ha en mobiltelefon som det bara går att ringa med i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag vill ha en telefon som man kan ringa överallt med.

Jag har inte bett om att få sitta och oroa mig över min framtida pension och jag har definitivt inte bett om att all kollektivtrafik ska opereras av amatörer som byts ut vart femte år lagom till att de lärt sig hur allt ska funka.

Varför är det helt plötsligt den offentliga sektorns uppgift att hitta på marknader åt näringslivet att exploatera?

Vem kommer att få bära hundhuvudet för Regeringens agerande?

Ända sedan SAAB-affären började har jag trott att Regeringen skulle lämna den hårdnackade linje man haft angående SAABs vara eller icke  vara.

Jag menar, vem tar egentligen ”Staten ska inte äga bilföretag”-argumentet på allvar. Om det nu är så att Regeringen inte tror att staten klarar att temporärt undsätta privata företag utan att besudla dem med ”offentligt sosseägande” varför kom man då springande med skottkärror med pengar för att rädda Carnegie när det föll i början av krisen?

Nej problemet är att man inte har frågat sig varför GM behöll ett SAAB som visat röda siffror i boksluten de senaste 20 åren. Man bör alltså ifrågasätta var Regeringen får sina dogmer ifrån. Att döma av argumenten så låter det som något som skulle kunna kokats fram på någon av näringslivets skvallertidningar Dagens Industris eller Veckans Affärers redaktioner. Som vanligt har den Svenska ekonomijournalist-kåren, som ju inte direkt är känd för sina djuplodande analyser och briljanta resonemang, skapat en slags hänt-i-veckan-reportage som snackat ner flera svenska företag som till exempel SAAB.

Missförstå mig inte nu. Jag är inte heller någon stor förespråkare för SAAB men jag kan tillräckligt mycket om ekonomi för att veta att fordonsklustret där SAAB och Volvo utgör ett epicentrum är viktigare för Svensk ekonomi och Sverige som nation än möjligheten att bli ett stort världsledande bilmärke.

Det är jobben som är det intressanta och möjligheten att utveckla bilar i Sverige även i framtiden inte huruvida bilarna kommer att bära SAABs logotyp eller inte.

Det har inte Regeringen i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet begripit…förrän nu det vill säga. Nu när alla reträttvägar är avskurna.

I och med att Regeringen har vägrat SAAB de garantier som andra länder givit sina bilproducerade företag ger man också intrycket av att Svensk bilindustri är i särklass usel. Som grädde på moset har dessutom Maud vid flera tillfällen snackat ner SAAB i media.

Nu när SAAB med nästan all säkerhet kommer att gå i konkurs kommer det att få efterverkningar på Regeringen. Alla de tusentals arbetare som kommer att bli arbetslösa kommer att utlösa en debatt som kommer att bli tuff för Maud Olofsson. Hon kan inte själv avgå då det skulle skjuta Centerpartiet i sank så frågan är vem som kommer att bli syndabocken. Ska man tro Norra Skånes tidningars centerpartistiska chefredaktör som i Studio Ett häromdagen blev utfrågad om Mauds fadäser så kommer Centerpartiets partisekreterare att få gå.

Lite långsökt tycker jag, Men någon måste ju ta ansvar för den illa skötta SAAB-affären, lögnerna kring Vattefall-affären och Centerns svek i FRA-frågan.

Vikten av att ifrågasätta konkurrensbegreppet

Många är de kommunpolitiker i Sverige som talar sig varma för ökad konkurrens. Konkurrens har blivit ett uttryck i den politiska världen som antagit närmast religiösa proportioner. Kommunal verksamhet har sålts ut, eller konkurrensutsatts, inte för att den inte fungerar utan snarare för att man tror att konkurrens kommer att medföra högre kvalitet till ett lägre pris.

Vad finns det för belägg för att det förhåller sig så?, konkurrensförespråkarna brukar visa på enskilda exempel där konkurrens faktiskt pressat priserna och höjt kvaliteten. Det som man då oftast glömmer är att summan av lasterna faktiskt är konstant.

Ta ”konkurrensen” på järnvägen till exempel. Före det att SJ förlorade upphandlingen om Öresundstågen hade SJ kontroll över avgångarna. Tidtabellen kunde då sättas efter att skapa en så hög turtäthet som möjligt. Bra för resenärerna alltså. I dag när både SJ och DSB-first kör på samma sträcka så planerar de sina avgångar att hamna så nära varandra som möjligt.

Effekten har blivit, stort sett, att SJs avgångar ligger samtidigt som DSBs. Det innebär, i bästa fall, ingen förändring för resenärerna men i de flesta fall en försämring. Åker man tåg regelbundet behöver man flera olika pendlarkort för olika resor och åker man på biljett kan man förvisso än så länge köpa en biljett för hela resan men man har inte speciellt många fler avgångstider att välja mellan.

Jag har personligen upplevt ett år med SJ som entreprenör och ett år med DSB och skillnaden är mycket stor. Jag upplever det som ett stort kliv tillbaka i tiden. Nu kommer det dock att bli ännu värre när Regeringen planerar att totalt privatistera kollektivtrafiken.

De som tycker om att gräva i järnvägens historia vet också att järnvägen från början var till ganska stor omfattning privatägd. Förstatligandet av järnvägen var ganska smärtfri process då nästan samtliga järnvägar i Sverige gick med förlust. Poängen är att det nästan alltid är helheten som räknas när konsumenten gör sitt val. När järnvägen gick omkull förra gången så var det inte för att det fanns för lite konkurrens. Det var snarare så att det var krångligare att resa med tåg om man jämför med att köra bil. Konkurrens i det lilla blir en belastning i det stora, helt enkelt. Samma princip kan man lyfta in i både vården och skolans värld.

Det som gör att så många politiker och samhällsdebattörer tror på ”konkurrensutsättningar” tror jag beror på att man begår misstaget att  bedöma äpplen utifrån de kriterier som definierar päron.

Givetvis har verksamhet i offentlig regi brister, den tydligaste är ineffektivitet. Men det privata har, även det, brister som ligger i en benägenhet att omallokera resurser från dem som har störst behov av resurserna till dem som är beredd att betala mest för de samma.

Rent ekonomiskt sett går det inte att få både och. Det går inte att få effektivitetsvinsterna från den privata sidan utan samtidigt göra avkall på den incitamentsstruktur som är motorn i alla privata företag.

Det finns alltså ett egenvärde i att mycket av den offentligt finansierade verksamheten inte bedrivs i privat regi. Eller för att vara mer konkret. Kan det inte uppstå perfekt konkurrens på en marknad så ska den inte heller vara privat.

Sverige, den sista sovjetstaten

Ända sedan i somras har det pågått en debatt om huruvida det är bra eller dåligt att sälja ut skattebetalarnas egendom. Egendom som inte sällan säljs ut till bokfört värde utan någon som helst hänsyn till immateriella tillgångar.

Jag tycker att hela diskussionen är ganska besynnerlig. Det råder någon slags omvänd bevisbörda i frågan. Privatiseringar av den storleken som borgarna i allmänhet och moderaterna i synnerhet har forcerat fram i snart varje kommun och landsting i Sverige har aldrig förr inträffat i något annat land.

Det finns ingenting som säger att välfärdstjänster utförda av företagen är bättre än motsvarande tjänster utförda av kommun eller landsting. Snarare finns det mycket som talar för motsatsen. Utan offentliga utförare hade det överhuvudtaget inte funnits en privat välfärdssektor att tala om.

Nu säger jag inte att det inte finns några som helst fördelar med att driva verksamhet genom avtal med privata utförare. Det finns till exempel incitamentsstrukturer i privata företag som möjliggör effektivitetsvinster som de offentliga saknar. Men det är nog också den enda fördelen jag kan komma på.

Det privata kan helt enkelt bedriva samma verksamhet till ett lägre pris. Tyvärr är det ju allt som oftast så att den effektivitetsvinsten tillfaller aktieägarna och kommer aldrig kommunen eller landstinget till del. Det enda sättet för kommunen eller landstinget som köpt tjänsten av det privata företaget kan få någon del av vinsten är genom att på förhand räkna ut hur mycket företaget som vinner upphandlingen kommer att kunna effektivisera verksamheten och sedan sätta priset därefter.

Ungefär på samma sätt som man satte pris på varor och tjänster i forna Sovjetblocket. Kort sagt, det var helt enkelt en tjänsteman som satt och räknade ut vad respektive vara eller tjänst fick kosta under en viss förutbestämd period.

Är detta något positivt?!

Vi bör ta oss, vi medborgare i det här landet alltså, en ordentlig funderare på vad det är som är så himla förträffligt med att privatisera vård, skola och omsorg.

Det finns inga ekonomiska argument för att privatisera och det finns synnerligen inga demokratiska argument för det. Så vilka argument finns det egentligen?

Ända sedan i somras har det pågått en debatt om huruvida det är bra eller dåligt att sälja ut skattebetalarnas egendom, inte sällan till bokfört värde.

Jag tycker att hela diskussionen är ganska besynnerlig. Det råder någon slags omvänd bevisbörda i frågan. Privatiseringar av den storleken som borgarna i allmänhet och moderaterna i synnerhet har forcerat fram i snart varje kommun och landsting i Sverige har aldrig förr inträffat i något annat land.

Det finns ingenting som säger att välfärdstjänster utförda av företagen är bättre än motsvarande tjänster utförda av kommun eller landsting. Snarare finns det mycket som talar för motsatsen. Utan offentliga utförare hade det överhuvudtaget inte funnits en privat sektor att tala om.

Nu säger jag inte att det inte finns några som helst fördelar med att driva verksamhet genom avtal med privata utförare. Det finns till exempel incitamentsstrukturer i privata företag som möjliggör effektivitetsvinster som de offentliga saknar. Men det är nog också den enda fördelen jag kan komma på.

Det privata kan helt enkelt bedriva samma verksamhet till ett lägre pris. Tyvärr är det ju allt som oftast så att den effektivitetsvinsten tillfaller aktieägarna. Det enda sättet för kommunen eller landstinget som köpt tjänsten av det privata företaget kan få någon del av vinsten är genom att på förhand räkna ut hur mycket företaget som vinner upphandlingen kommer att kunna effektivisera verksamheten och sedan sätta priset därefter.

Ungefär på samma sätt som man satte pris på varor och tjänster i forna Sovjetblocket. Kort sagt, det var helt enkelt en tjänsteman som satt och räknade ut vad respektive vara eller tjänst fick kosta under en viss förutbestämd period.

Är detta något positivt?!

Vi bör ta oss, vi medborgare i det här landet alltså, en ordentlig funderare på vad det är som är så himla förträffligt med att privatisera vård, skola och omsorg.

Det finns inga ekonomisk argument för att privatisera och det finns synnerligen inga demokratiska argument för det. Så vilka argument finns det egentligen?

Om förnyelse = högerpolitik så har vi redan förlorat!

Det mullrar i den borgerliga pressen. Flera tidningar bedriver nu en ganska obehaglig kampanj mot socialdemokraterna och det verkar som om man inriktat sig på att staka ut partiets framtid långt före dess medlemmar har möjlighet att säga sitt på partikongressen.

Visserligen kan det verka lite konspiratoriskt men jag får känslan av att de i första hand försöker skada partiet genom attacker mot vår partiledare och vår känsligaste punkt, Stockholm, men faktiskt även, i andra hand, erbjuda en försoningens björnkram.

Jag tror att det finns ett hopp om att socialdemokratin ska vridas till höger på det sätt som skett med vår ekonomiska politik under en ganska lång tid. I så fall skulle det ske som en del i en tvåstegsprocess där vi först accepterat den borgerliga synen på ekonomin och den ekonomiska utvecklingen för att sedan, som en skadeskjuten älg, tvingas in i den allmänborgerliga follan för att tillslut förblöda till döds.

De borgerliga partierna, med stor draghjälp från borgerlig dagspress, har länge försökt att positionera nyliberalism och egoism som något positivt samtidigt som socialdemokrati och solidaritet har fått stå för något negativt.

Det har inte varit speciellt svårt för dem att lyckas med den bedriften då östblockets fall på åttiotalet gjorde socialism otroligt omodern. Socialdemokratin, som inte alls stod för den typen av socialism som fanns i det forna östblocket, gjordes helt enkelt ”guilty by association” och tvingades att ta avstånd från sin egen ideologi för att markera, såsom vi alltid gjort, en handfast kamp emot kommunismen.

I hela efterspelet under nittiotalet kunde därför högern göra stora inbrytningar på socialdemokratisk mark därför att vi var rädda för att utveckla den välfärdsstat som vi själva hade byggt upp.

Jag hoppas att vi kan hitta en egen väg som vi kan hålla fast vid, vara stolta över och utveckla tillsammans och för en gång skull lämna den neoklassiska nationalekonomin på historiens avskrädeshög där den hör hemma.

Det här bör varje socialdemokrat läsa!

I torsdags presenterade den socialdemokratiska klubben Rebella en rapport/valanalys över varför det går dåligt för socialdemokraterna i allmänhet och deras syn på varför det gick illa för oss i Europaparlamentsvalet i synnerhet.

De som har skrivit rapporten har gjort ett mycket bra jobb vilket också mynnat ut i en klartänkt analys över de utmaningar som partiet står inför. Rapporten finns tillgänglig här.

Om man inte inser stundens allvar står socialdemokratin inför en dyster framtid och därför behöver också våra analyser våga ifrågasätta vår politik och då tänker jag främst på vår ekonomiska politik.

Jag hade dock önskat att rapporten kompletterades med en mer ingående analys av varje delområde rapporten berör. Ser man den däremot som ett slags ”Showcase” över socialdemokratins utmaningar och problem är rapporten fullständigt lysande.

Licensbelägg kamphundar!

På vägen till Stationen i Åmål och en ytters ovälkommen resa till en tom lägenhet i Lund fick jag idag se något som fick mig att tänka till en aning.  Rakt framför mig och min fru sliter sig en kamphund loss från sin ägare och kastar sig över en intet ont anande dvärgpudel. Kamphunden försökte fullkomligt slita hunden i stycken tills bestens ägare sparkade bort den.

Damen som ägde pudeln föll ihop på marken intill sin medtagna hund och skrek, i chock, till killen med kamphunden varför han hade en hund han inte kunde hantera.

Killen, även han panikslagen, förklarade bedjande att hunden hade slitit sig från kopplet.

Jag hoppas att damens hund överlevde men undrar samtidigt vad som hänt om det var min katt som monstret anfallit. Eller ännu värre någons barn. 

Bland de diskussionsämnen som ständigt dyker upp på middagar, pubrundor och fikarasterna på jobbet är kamphundarnas vara eller icke vara en klassiker. Jag har alltid varit motståndare till att människor ska få ha mördarmaskiner till husdjur men jag har nog aldrig riktigt förstått innebörden av de argument jag då använt mig av  på samma sätt som efter scenen som spelades upp inför mina ögon utanför Konsum i Åmål.

Kamphundar ska likställas med skjutvapen. De ska vara knutna till ett licensinnehav och handhavandet av dem ska vara tydligt reglerat samt att hundarna ska bära munkorg när de befinner sig bland folk. Allt annat borde vara helt oacceptabelt i den moderna välfärdsstaten.

Har man ingen pli på vovven ska man inte kunna ursäkta sig med att säga: Oj!, den slet sig visst.. Jag tycker att det är jämförbart med att jonglera med laddade pistoler och sedan säga Oj!, den sköt dig visst.

Nej, inför licenskrav på kamphundar och åtala alla som inte har pli på vovvarna får olaga vapen innehav.

Socialdemokratin har en tydlig väljarbas

Bland flera s-bloggare som publicerar sina inlägg på s-bloggar.se har det nu uppstått en debatt om huruvida socialdemokraterna ska vända sig till medelklassen eller inte och vilken politik som best gynnar partiet i så fall.

Det mest intressanta med diskussionen är att tongivande socialdemokratiska bloggare så som Jan Andersson och Ola Möller ganska friskt pratar om klassproblematiken som om medelklassen vore en homogen grupp. Detta är, enligt mig, ett stort misstag.

Men varför är en definition av medelklassen, eller rättare sagt, klasserna så viktig?

Jo, därför att det handlar om kampen om mittenväljarna.

Den Svenska arbetareklassen, ur rent Marxistisk definition, är ganska liten. Av den totala arbetskraften på strax över 4 miljoner utgör den tillsammans med byggsektorn drygt 19%.

Däremot utgör de som själva skulle definiera sig som arbetareklass en bit över femtio procent av arbetskraften (närmare bestämt 53,4%), det vill säga yrken så som undersköterskor, vårdbiträden, brevbärare, butiksbiträden, serveringspersonal, personliga assistenter, kundservicepersonal, försäljare mfl.

Röd: Arbetare och tjänstemän utan högskoleutbildning, Grå: tjänstemän med kortare högrkoleutbildning, Blå: tjänstemän med teoretisk specialistkompeten samt chefer

Det är denna grupp som utgör socialdemokratins väljarbas, de är de som vinner mest på den socialdemokratiska poltiken.

Detta är ju ingen nyhet och jag tror nog att det flesta socialdemokratiska politiker skulle hålla med mig om att denna gruppen är vår viktigtaste målgrupp.

Hur vart det då med medelklassen? den som så många nu vänder lystna blickar mot eller vänder kalla handen till. Hur ser den ut egentligen?

SCB gör en klassificering i deras statistik som jag tycker är ganska talande. Man gör en uppdelning på arbete som kräver kortare högskoleutbildning. Det vill säga yrkeskategorier som sjuksköterskor, socionomer, högskoleingenjörer, personalvetare, studie och yrkesvägledare mm.

Och arbete som kräver teoretisk specialistkompetens. det vill säga läkare, psykologer, civilingenjörer, civilekonomer, jurister, lärare mfl.

Det kanske låter lite kallt att göra en sådan här definition och givetvis är gränserna ibland flytande men den har faktiskt bäring på samhället och vilken politik som gynnar vem.

De i medelklassen som har kortare högskoleutbildning ligger ofta inte speciellt mycket högre i löneläge än de socialdemokratiska kärnväljarna, arbetarna och tjänstemännen utan högskoleutbildning. Följaktligen gynnas de av en socialdemokratisk politik under förutsättning att den paketeras i en förpackning som tilltalar dem.

Den övre medelklassen kommer dock aldrig att rösta på socialdemokraterna av ekonomiska skäl. Om de nu skulle få för sig att rösta på (S) så gör de det av politisk övertygelse (Det finns ju till exempel en hel del lärare som sympatiserar med socialdemokratin trots att de som yrkesgrupp inte gynnas så mycket av vår politik). Röstar man på (S) av politisk övertygelse så innebär det att man faktiskt röstar för att någon annan som har det sämre än en själv ska få det bättre.

Alltså, lite ironiskt kanske, bör man om man nu vill dra röster från den övre medelklassen eller överklassen föra en politik med en stark vänsterprofil.

Jag är av uppfattningen att socialdemokratin bör ta sig en funderare på om det verkligen är en så bra idé att försöka attrahera den övre medelklassen så som en del av mina partikamrater vill. Jag tror inte att det är en speciellt klok strategi.

Den övre medelklassens intressen sammanfaller helt enkelt inte med arbetarnas, tjänstemännen utan högskoleutbildning samt tjänstemännen med kortare högskoleutbildnings intressen.

Arbetarna och tjänstemännen utan högskoleutbildning tillsammans med tjänstemännen med kortare högskoleutbildning utgör ca 71,2% av arbetsstyrkan samtidigt som den övre medelklassen och överklassen utgör ca 23,3%

Jag tycker valet är enkelt. Vinn de egna först och därefter tjänstemännen med kortare högskoleutbildning

På klimatfronten inget nytt…

 
http://svtplay.se/v/1615450/stall_om/fn_s_miljokonferens_1972_-_olof_palme

Vad har egentligen hänt inom klimatpolitiken sedan vi människor blev medvetna om vår påverkan på planeten?

Vi förutsätter att vår medvetenhet inom klimatpolitikens område automatiskt kommer att skapa en hållbar politik men om man tittar i backspegeln har det varit en föga framgångsrik strategi.

Visst har det hänt saker sedan sjuttiotalet, men har det hänt så mycket som det borde ha gjort?

I videoklippet ovan kan man se hela Olof Palmes tal från FNs klimatkonferens i Stockholm 1972 (den första i sitt slag). Konferensen slutade med bildandet av ett nytt FN-organ och en deklaration och gemensamma insatser (Stockholmsdeklarationen) antogs. I sitt anförande pratar Palme om vikten av solidaritet och samförstånd.

Vad har egentligen hänt nu 37 år senare?

Visserligen har man nått större framgångar på förhandlingsbordet där bland annat Kyoto-protokollet från 1997 räknas som ett stort framsteg och visst är det så att politik är en långsam process i allmänhet och internationell politik synnerhet men borde vi ändå inte ha kommit längre?

Jag menar, de som syndar värst har ju inte ens skrivit under Kyoto-protokollet och det upprättades trots allt för 12 år sedan.

Under sjuttiotalet var Sverige en stark röst i världen. Politiker så som Olof Palme hade ett starkt internationellt engagemang och stora ambitioner. Skulle man använt den tidens retorik i dagens miljödebatt så skulle nog regeringens klimatmål inte stå sig särskillt starka.

Sveriges regering är åter tillbaka i det tankesätt som föregick klimatkonferensen i Stockholm 1972. Som exempel på detta kan nämnas att Regeringen ställer ”klimatbistånd” i relation till våra egna minskningar av koldioxidutsläpp i atmosfären. När det ena absolut inte tar ut det andra. Det finns faktiskt inget som hindrar att vi hjälper andra länder att minska sina utsläpp samtidigt som vi har egna ambitiösa utsläppsmål.

En annan intressant påverkansfaktor är Regeringens syn på resande. Miljövänliga järnvägsbyggen får helt stå tillbaka för företagens rätt att tjäna pengar.

Regeringen kommer inom kort att ta ställning till en ny kollektivtrafiklag som kommer att innebära en fullständig privatisering av kollektivtrafiken. Det innebär, förutom försämrad service och dyrare resor, att de visioner och planer som idag styr kollektivtrafikens utveckling inte kommer att ha miljön som främsta fokus utan snarare hur man tjänar så mycket pengar som möjligt.

Privat kollektivtrafik i Sverige kommer,i princip, innebära att de som reser längs sträckor som idag inte är ekonomiskt lönsamma kommer att återigen välja bilen istället för bussen eller tåget.

Det är det ena problemet. Det andra problemet är att Regeringen ogärna vill att staten står för kostsamma infrastrukturinvesteringar trots att ínvesteringar i nuvarande konjunkturläge hade varit det bästa för Sverige.

Landet står nu inför en situation där arbetslösheten ökar och Riksbankens räntesänkningar har marginell effekt på inflationen. Kort sagt, ekonomins hjul rullar mycket långsamt. Ett sätt att få spinn på dem igen, utöver riksbankens räntevapen, är faktiskt att öka de offentliga investeringarna. Det skulle ha ungefär samma effekt och dessutom på ett mer direkt sätt gynnat sysselsättningen.

Det känns ju ganska självklart vilken typ av investeringar som det handlar om.. -Järnvägen.